Hoppa till huvudinnehållet
Publicerad

Flera frågetecken i januariavtalet

Efter 131 dagar fick Sverige till slut en regering som accepteras av riksdagen. Det är ett efterlängtat besked.

Håkan Svärdman

Håkan Svärdman, samhällspolitisk chef

Det så kallade januariavtalet mellan Centerpartiet, Liberalerna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna innehåller många viktiga frågor för att kunna hantera landets utmaningar. Bland annat när det gäller klimatförändringar, segregation, bristande integration, ökade klyftor, kriminalitet, bostadsbrist och ökad globalisering. En välkommen inriktning. Men bland januariavtalets 73 punkter finns flera stora frågetecken och en punkt som måste betraktas som ett olyckligt angrepp på den svenska modellen.

Punkt 20 föreslår att arbetsrätten ska urholkas för att öka flexibiliteten för arbetsgivarna, bland annat genom att utvidga nuvarande turordningsreglerna. Genom att hota med lagstiftning vill partierna bakom överenskommelsen pressa fack och arbetsgivare till förhandlingsbordet för att frivilligt komma överens om en försämring av arbetsrätten. Förutom att det är fullständigt oacceptabelt och respektlöst att hantera frågan om arbetsrätten på detta sätt, saknas stöd för att hävda att nuvarande ordning där fack och arbetsgivare tar ansvar för löner och arbetsvillkor har varit till nackdel för svensk arbetsmarknad och näringslivets konkurrenskraft. Allt pekar i motsatt riktning.

Punkterna 4, 7, 16 och 19 i överenskommelsen väcker en rad frågetecken. ”En omfattade skattereform genomförs” är rubriken för punkt 4 där det återfinns ett krav på att öka finanssektorns skatteandel. Vad detta betyder är oklart. Senast frågan var på tapeten 2016 föreslogs en särskild skatt på lönekostnader för företag som säljer finansiella tjänster och försäkringar, vilket FTF var starkt kritiska mot. Redan i dag har staten betydande skatteintäkter från finanssektorn. Bara från försäkringsbranschen kan intäkterna under 2017 uppskattas till 85 miljarder kronor, vilket motsvarar 8 - 9 procent av statens skatteintäkter 2017. Ska tryggheten beskattas ännu mer? 

Högre pensioner nämns under punkt 7, vilket är utmärkt. Det ska ske genom att den högre skatten för pensionärer tas bort. Hur regeringen avser ta ansvar för problemet med de sjunkande allmänna pensionerna lämnas osagt.

Sänkt arbetsgivaravgift för växande företag krävs under punkt 16. Varför endast för vissa företag, när dagens arbetsgivaravgift redan idag ger årliga överskott på 20 - 25 miljarder kronor?

Och slutligen punkt 19 där arbetslöshetsförsäkringen föreslås förändras i linje med en så kallad flexicuritymodell som öppnas för fler och där ersättningen trappas ned i takt med ersättningstiden. Att den öppnas för fler är bra, men redan i dag trappas ersättningen ned. Ska den trappas ned från en högre nivå och i så fall fortare eller långsammare jämfört med idag?

Tre punkter som saknas i överenskommelsen, och som den nya regeringen bör rivstarta med att sjösättas är följande:

Punkt 74: Reformtempot för det allmänna pensionssystemet måste växlas upp. Pensionsgruppens förslag om höjd pensionsålder är inte tillräckligt. För att nå målsättningen om en allmän pension runt 60 - 65 procent av slutlönen behöver även pensionsavgifterna höjas.

Punkt 75: Öka incitamenten för privat pensionssparande. Med en ökad rörlighet på arbetsmarknaden och det faktum att prestationens betydelse har minskat i det allmänna pensionssystemet, måste de vara gynnsamt för alla att ta ansvar för sin pension.

Punkt 76: Sverige behöver en reformering av den allmänna sjukförsäkringen, särskilt motbakgrund av att den psykiska ohälsan ökar. En utmaning som skulle kunna mötas med en obligatorisk rehabiliteringsförsäkring. 

Håkan Svärdman, samhällspolitisk chef på FTF